Spännande historia
Genom sitt strategiska läge var Brännö och södra skärgården gränsland mellan Norge, Danmark och Sverige och öborna fick ofta svära trohet till olika kungar.
Sunden mellan Brännö, Asperö och Rivö hade på den tiden ett vattendjup på drygt 2 meter, vilket gjorde området till den sydligaste mest skyddade hamnen efter kusten, som kunde tillåta att flera fartyg samtidigt ankrade och inte minst segla ut och in i alla vindar.
Redan på Vikingatiden möttes handelsmän, hövdingar och sjöfarare på Brännö.
I de isländska sagorna omnämns Brännö marknad där bland annat den sköna irländska prinsessan Melkorka såldes som slav, av Gille den Gårdske, till den isländske hövdingen Hoskuld Dalakollson för tre marker silver.
De fick sedermera en son, Olov, som fick känningsnamnet Påfågel p.g.a sin ”härliga gestalt”.
Alf Henrikson berättar:
” Det hotande kriget mellan norrmän och danskar avstyrs genom förståndiga stormän år 1076 när de unga kungarna – Hardeknud är knappt aderton år gammal, Magnus bara tolv – redan står på var sin sida om riksgränsen i Göta Älv med var sin armé. De sammanförs på Brännö och får svära varandra vänskap …”
I de återkommande striderna mellan danskar och svenskar om kontrollen av Göteborg och därmed handeln till och från Sverige blev skärgården hårt ansatt genom krig och örlog. Älvsborg Fäste fick lösas ut två gånger – Älvsborgs Lösen. År 1676 skövlade och brände danskarna alla hus på Brännö och tog all gröda. Efter de stora ofredens år återupptog man tinget på Brännö 1680.
Långt innan tillförlitliga sjökort och farledsmarkeringar fanns kom brännö-bornas huvudsysselsättning att bli ledsagare, styrmän eller ”kände män”, som lotsarna då kallades. Brännö lotsutkik uppfördes på öns högsta punkt. Konkurrens om lotsningen kom dock från Vrångö, men även från Hönö och Rörö. Den som först siktade ett fartyg som begärde lots och nådde fram till det fick lotsningen och därmed förtjänsten. Övriga fick återvända med oförrättat arbete.
Detta medförde att Brännölotsarna inrättade en lotsplats med utkik på Vinga för att få bättre överblick över havet.
Så småningom samordnades alla lotsstationerna till Vinga. Lotsarna bodde dock kvar på sina gamla öar. Vid sidan av det osäkra yrket måste de dryga ut sin utkomst med jordbruk, husbehovsfiske och jakt. Brännös strategiska läge vid farlederna till Göteborg och ankarplatserna på Rivö-fjorden gjorde att en tullstation placerades på ön. Många fick sin försörjning som kustbevakare eller kustroddare. Förutom dessa yrken tog man tjänst som matroser och befäl på Kungens Kapare, Ostindiska Companiets fartyg eller de framväxande svenska rederierna. Och en del emigrerade till Amerika. En av de gamla lotskuttrarna – Delagoa – kan man se på några foton i Värdshuset.
Åborna på Brännö hade rätt att utnyttja närliggande öar, som Känsö och Galterö, för bränntorv, höskörd, bete och jakt.
Brännö Gärde är måhända den gamla tings- och mötesplatsen och är ett av de få sista sammanhängande bygärdena som vårdas och hålls öppet med hjälp av ett hundratal får. Under senvåren kryllar det med nyfödda lamm.
Värdshusets historia
Gamla delen av Brännö Värdshus byggdes år 1900 av mästerlotsen Otto Granström och hans Josefina. Huset är troligen tillverkat i Skeppslanda socken som så många andra hus på Brännö vid den tiden. Huset byggdes upp, besiktigades, monterades ned och flottades på Grönån och Göta Älv ner till Göteborg och drogs sedan med bogserbåt till Husvik på Brännö. Som alla lotsar Otto och Josefina ett litet jordbruk med ko, gris och får kompletterat med fiske. De uppfostrade fyra barn; Gurli, (sömmerska), Harald (sjöman), Algot (mästerlots) och Gustaf (sjökapten i Svenska Lloyd).
Fjärde generationen Granström driver verksamheten i dag.
Den nya delen med bageri och kök blev färdigställt till Pingsten 1995.
En fristående restaurangdel utrustad för konferenser och med scen för musikframträdande invigdes hösten 2007.